Även om Chris Heister växlar ned något när hon lämnar jobbet som landshövding i Stockholm så är det långtifrån dags för pension. Klassresan från barndomens Bullerbyuppväxt har gett en drivkraft som ständigt leder vidare. Chris Heister lämnade posten som landshövding i Stockholms län den 31 augusti.

– Den som tror att en landshövding bara klipper band skulle gå vid min sida en månad för att se vilket brett och viktigt arbete det är – och fantastiskt roligt. Jag har aldrig arbetat så mycket i hela mitt liv som under tiden som landshövding, säger hon.

Något som ska sättas i relation till tidigare uppdrag som krävt mer än heltid, till exempel som sakkunnig hos dåvarande statsminister Carl Bildt, eller posten som finanslandstingsråd i Stockholm.
I riksdagen har hon suttit som ledamot för Moderaterna i elva år.

– I dag är jag inte ens medlem för det tycker jag inte passar en myndighetschef. Sen har jag mina grundläggande värderingar men de har inget att göra med partitillhörighet. Och jag ska inte gå tillbaka till politiken heller, säger hon med eftertryck.

Politiskt intresserad blev hon sent i livet. Först när hon blivit mamma tog hon plats i skolstyrelsen i Danderyds kommun med en vilja att förändra. Att det blev Moderaterna menar hon var tack vare Gösta Bohman.

– Jag kände en frändskap med honom som person och vi hade båda en anknytning till skärgården. Han företrädde den liberala sidan med plats för individen, den enskilda människan. Det påverkade mig väldigt mycket och liknande den frihet som jag själv bar med mig från uppväxten, säger hon.

Barndomen i den lilla byn Sandika i Hargs socken i norra Roslagen liknar hon vid böckerna om barnen i Bullerbyn. Föräldrarna drev ett småbruk med självhushåll i en by om tjugotalet gårdar.

– Hemma hade vi 17-18 kor, höns, grisar, hästar – ja, allt! Och jag var ett vilt barn som sprang runt överallt när mamma och pappa skötte om djuren.

– Pappa lät mig alltid var med honom så länge man inte var till besvär. Jag fick springa ärenden, cykla ut med matsäck på åkrarna, och så snart jag var så stor att jag kunde trycka ned kopplingspedalen så körde jag traktorn mellan hässjorna medan pappa lastade hö.

Eftersom det saknades äldre släktingar för att passa barnen, skickades hon ut på en “byrunda” på dagarna. Rundan startade och slutade hos tant Hanna i granngården, där det fanns tre andra barn. Men mitt på dagen såg hon alltid till att dyka upp hos farbror Helmer och tant Agnes.

– Klockan halv ett tog Helmer paus i vedhuggningen för att lyssna till Ekot och dricka kaffe. Och eftersom tant Agnes bakade byns godaste kakor så såg jag till att komma dit på slaget.

Dagarna avslutades med att kura skymning hos tant Hanna som berättade historier för barnen om sitt liv som kalaskokerska i byn.

– Jag har alltid känt mig behövd och sedd. Och fått möjligheten att känna mig duktig. Det föder en självkänsla. Att känna en plats i tillvaron tror jag många saknar i dag.

Skolstarten kom som en chock. Chris Heister visade sig ha dyslexi och mötte ingen förståelse i skolan.

– Nej, jag hade ingen trevlig fröken under de tre första åren i skolan. Hon hade gått på småskoleseminariet efter första världskriget och det var inte mycket pedagogisk utbildning som man fick där.

– Det blev ett helvete där jag grät varje kväll efter skolan den första terminen. Skolan låg tre kilometer hemifrån och mamma sprang efter och puttade på min cykel halva vägen för att jag ens skulle åka dit.

I dag har hon alltid Svenska akademins ordlista inom räckhåll – numera på nätet.

– Det har alltid funnits ett motstånd så snart jag ska skriva något, och jag har haft svårt med främmande språk. Men samtidigt måste man ju inse att det inte går att vara bra på allt.

Trots en nattsvart start visst hon att det var utbildning som skulle ge henne möjligheter i livet. Men självhushållet rymde knappast medel att skicka henne till gymnasiet i Uppsala efter realexamen.

– Jag var väldigt orolig över om de skulle tycka att det var mödan värt att låta mig gå gymnasiet i Uppsala. Blir jag kvar här så dör jag själsligt tänkte jag.

–Men mamma tog jobb som städerska på Östhammars lasarett för att de skulle få råd. Och det visade sig att det alltid varit självklart för dem att jag skulle gå i gymnasiet – men det hade jag aldrig trott.

Du har gjort en enorm resa, hur ser du själv tillbaka?

– Det är självklart att jag har gjort en klassresa, även om jag inte funderar så mycket på det. Mina föräldrar hade sexårig folkskola och jag är den första på pappas sida som tagit studentexamen, och den andra på mammas sida.

– Alla som gjort den resan känner nog i någon mening att de slår lite underifrån. Men jag känner mig inte obekväm i min roll i dag. I någon mening resan gett mig en en stark drivkraft.

Drivkraften kommer att hålla henne ifrån sofflocket även efter uppdraget som landshövding. I maj utsågs hon till ordförande i styrelsen för Umeå universitet, som hon känner väl då hon innan tiden som landshövding i Stockholm hade samma post i Västerbotten.

– Jag blev jätteglad när jag blev tillfrågad. Det känns lite som ett kvitto på att vi tillsammans gjorde ett bra jobb, och att de tycker det är roligt att jag återvänder. Och jag tycker det ska bli urkul att komma tillbaka.

Bekräftelsen är viktig eftersom hon alltid packat en tung ryggsäck av krav och förväntningar, menar hon.

– Den ryggsäcken är lite lättare i dag, men nog finns det en hel del bly i botten. Och det är en bra sak tror jag, att man verkligen vill anstränga sig.

– Men samtidigt har jag alltid haft svårt för att bli nöjd med mig själv, utan tyckt att jag nog ständigt kunnat göra lite bättre, anstränga mig lite mer. Det är så jag är uppvuxen, en produkt av det dåvarande samhället där det gällde att göra rätt för sig.

I rollen som landshövding har hon ständigt arbetat för att synliggöra, facilitera möten, bygga nätverk. Senast var det kring Sveriges ansökan som ny hemvist för Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) efter Storbritanniens utträde ur EU.

– Där var jag på regeringen som en igel för att vi skulle ge ett konkurrenskraftigt bud. Vi samlade alla aktörer, tillsammans med Uppsala, för att visa att vi har ett starkt case. EMA är viktigt för oss men det är också viktigt för Europa eftersom vi kan bidra till att stärka EU internationellt inom detta område.

Chris Heister har även varit drivande i uppbyggnaden av Flemingsberg Science som styrelseordförande. Stiftelsen har skapat ett tätt samarbete mellan lärosätena i Flemingsberg, menar hon. Något som bland annat medverkat till att polisutbildningen flyttade till Södertörns högskola.

– Flemingsbergs Science styrka syntes tydligt under det arbetet. Där ställde lärosätena sig tydligt bakom flytten och visade hur de kunde bidra, inte minst Karolinska Institutet som har merparten av sin utbildning i Flemingsberg.

– I Flemingsberg finns medicin, teknologi, socialvetenskaper, kultur och humaniora – det är en spännande utgångspunkt. Utvecklingen av Campus Flemingsberg har mycket stor betydelse för hela Södertörns och länets utveckling.

Hon avslutar tiden som landshövding med att publicera en poddserie där hon intervjuar en rad utvalda personer från de senaste åren.

– Jag kan inte skriva memoarer eftersom jag inte är en tillbakablickande person. Istället vill jag prata om de utmaningar som länet står inför tillsammans med personer som varit viktiga för utvecklingen.

Chris Heister bär en smittande glädje med sig, menar många som mött henne. Tillsammans med en ständig nyfikenhet.

– Att få gå byn runt varje dag som liten skapade nog en form av social kompetens som jag har haft nytta av senare i livet. Men jag har väl mina dagar också. Det är nog så att jag har en positiv grundsyn, och det smittar ju en själv om man håller sig positiv.

– Nu har jag har en dröm om att gå en tapetserarkurs och har redan börjat fuska lite. Jag är rätt händig, om ej speciellt huslig, säger hon och skrattar.

På landet väntar fyra stycken Carl Malmstens stolar på omvårdnad.

– Det har ju varit en fantastiskt rolig period, men jag har saknat tiden för min familj, mina barn och barnbarn, de personliga vännerna. Samt tid för att läsa andra saker än PM.

Text: Magnus Trogen Pahlén.